Efter över 200 mil har nu Armageddon nått sin slutdestination, man kan lätt tro att det är skroten men inte, den stolta motorn hammrar vidare! Det har säkert självdött några av de en gång så ärofyllda 110 hästarna, men lite svinn får man räkna med!

Mycket hände på Hultan som man kan förstå, det blev mycket jobb och lite öl. Men kul som satan var det! Sjukt värt! Efter ett 18h långt humpar pass med konkandet av 5 lastbilar fulla med stärkare och annat skräp kan jag meddela att jag stått på scen sammtidigt som Ozzy Osbourne! Shit vad patetiskt det lät....

Nu är jag som sagt hemma igen och nu är det bara att ladda för en sommar med få hämmningar och mycket kvalitativa aktiviteter... Imorgon 0800 ska jag stämpla in på första passet på Billys fabriken! Can't wait...

Har precis författat ett mkt argt brev till Expert då dom utan antydan till baktanke har totalt kört ner sig i skiten... Min mp3 befinner sig efter 1001 samtal och många om och men på Slemmis i Luleå... Not good! Får se hur denna historian slutar...

Yours truly!
 //Mjäla

Dag 1

Lördag morgon drar Armageddon ut på vägarna med två asfaltstörstande studentender. Efter lite sista småplock i Luleå blev första anhalten Skellefteå. Nu kanske ni klurar på vad sjutton man ska i Skellefteå och göra, det här kräver ett litet utlägg för att förklara.

När man åker genom Norrland finns det inte så mycket storstäder och maffiga partyställen att besöka. Vi skulle inte velat åka till sådana även om de fanns längs vägen, dessutom har de Calskrove i Skellefteå. Calskrove är en av de mest udda och (på Luleå Tekniska Univesrsitet) kände delikatessen man kan få för under en hunka. Pizzabagarna på Tre Kronor i Skellefteå har helt enkelt kommit på att två goda ting borde bli fabulöst tillsammans. Calskroven är helt enkelt ett skråvmål inbakat i en calzone. Det smakade precis lika taskigt som man kunde vänta sig, men nu är the sellouts officitellt calskrove deflowered.

Efter det drog vi vidare till Ö-vik. Första konstaterande om den här lilla staden var ett det låg lite amerikanskt jippo över den. Stora vattenrutschbanor, gigantiska skyltar och märklig stadsplanering. Vi körde runt ett tag och hittade hoppbacken.

Hur många är det egentligen som håller på med den här sporten? Vi knatade upp på toppen och fick en grym utsikt, dessvärre gick Robs kamera sönder när vi nåt höjdpunkten av allt det där trappgåendet. Sjukt grym utsikt fick vi i alla fall och lite trappträning. Elias ringde en klasskompis och försökte få koll på bra spots i Ö-vik. När tipsen var uppkollade kom vi fram till att nattens övernattning fanns utanför stan.

Armageddon fick spinna hjulen igen och vi åkte ut på väg 335. Ganska snart efter vägen hittade vi en liten sjö vid en glänta med strand, grillplats och gubbar med kalla öl vid sina närliggande fritidshus.

Vi drog igång engångsgrillen och hoppade i det uppfriskande kalla vattnet. När vi suttit och småhuttrat vid grillen ett tag och slängt på de marinerade kotletterna som Rob styrt upp, kändes det rätt tilltalande att ha några vedklabbar att slänga på eldstaden och få upp värmen. Vi tassade iväg till gubbarna och gumman med de öppnade ölburkarna vid husen och tänkte fråga om några klabbar. När vi kom dit hade de två sjukt fina hundar och kom och hälsade och, i hälarna på dom, en klassisk norrlänning som slängde fram en stadig näve till hälsning. Här blev vi llite distraherade av det sjyssta mottagandet. Dom bjöd oss på bärs så vi lovade att komma tillbaka och dricka den där ölen så snart vi gått tillbaka och ätit vårat kött.

Det där köttet var lite för gott och atmosfören lite för skön så tiden rann iväg och gubbarna hann gå och lägga sig, men själva grejen är grym. Det är precis sånt här folk man vill träffa efter vägen.

Under dagen hann vi stanna och bomba två longboardbackar också. Robert hittade småvägar och heter från och med denna dag Mjäla.

Dag 2

Lite frukost i magen och vi var ute på vägarna igen. När vi kommit en liten bit på vägen mot nästa mål började båda dårarna som fyller upp den här bilen skrika i eufori, utsikterna såg ut att ha gett oss århundradets longboardbacke. Vi stannade bilen på mitten och traskade uppåt med uppkittad utrustning. Asfalten var något lite för grovkornig, men det var en galet bra åk ändå. När vi passerat bilen som stod vid kanten trodde vi som sagt att vi åkt halva backen, det hade vi inte på långa vägar. Backen fortsatte och fortsatte och med högerknäet hängande ut över asfalten bombade vi ner med norrlands största flin på läpparna. På vägen upp tillbaka till bilen hittade vi en liten bäck att bada i, sjukt mycket carpe diem är det enda vi kan säga.

Sen pajjade skarven mellan främre röret och ljuddämparna på avgassystemet. Armageddon började låta som en epa och vi hankade oss in till Sollefteå. Mjäla kirrade biffen med en ölburk, slanglås och avgaspasta.

Det var någon slags raggarträff i Sollefteå också så vi stod och drägglade lite på gamla muskelbilar. Annars hände inte så mycket mer i Sollefteå, vi åkte över en fin bro som folk reffererade till som Nya bron.

Sen var det meningen att vi skulle dra på lite och komma framåt. På vägen kom dock skyltar mot Döda fallet. Elias hade vart här som pojkvasker så det blev ett givet mål. Döda fallet bjöd på grymma naturupplevelser och vi gick omkring och fotade som tokar.

Mjälas kompis Ida bor i Åre så vi hade sen tidigare planerat in att svänga förbi henne. Vi brände på och hamnade hos henne på tidiga eftermiddagen. Ida var iväg på träning när vi kom så parkeringsplatsen vid Åre station fick stå som nöjesplats med longboardarna under fötterna. På kvällen körde vi Alfapet och åt lite hemmagjord äppelpaj.

Dag 3

Åre på sommaren är sjukt fint. Ida, Mjäla och Elias drog upp till Ullådalen och spana in naturen lite. Elias sprang omkring och nörda sig med kameran för att få lite naturbilder, Mjäla åkte forsränning med sig själv i forsen. Med lite skrubbsår på kroppen var han kall, nöjd och glad med åket iaf. Vi hittade lite snö och kasta snöbollar.

Efter det åkte vi ner för vår utspanade longboardbacke med bilen till stranden och sola o bada. Massiv köttfärssås bjuds till middag.

På kvällen, efter lite bakad mjuk pepparkaka kunde vi inte hålla oss längre. Ida körde oss till backen och vi fick oss ett redigt downhillåk med longboardarna. Sjukt roligt vart det. Alla backar sammantaget innan den här är som en ensam fjärt i universum.