En teori om att ta sig tid för lite nice
Började läsa "Jag ska ta dig dit" av Joyxe Carol Oates på jobbet idag. På en av försidorna har hon lagt in ett citat av Ludwig Wittgenstein. Citatet handlar om begränsningar i vårat språk så jag började googla lite på den här Wittgenstein.
På en hemsida hittade jag att han avslutade ett av sina tidigare verk med texten: "Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt... Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."
Det är lite som jag känner mig just nu kom jag på när jag läste det. Jag vill träffa människor som lyssnar och tar till sig vem jag är och vad jag säger till den nivå att det inser att det egentligen är nonsens óch att språket har för många begränsningar för att man ska kunna kommunicera på riktigt med det. Missförstånden är det vi kan använda för att skapa en världsbild som är riktig för oss och det är så nära sanningen vi kan komma. Subjektiva sanningen är den enda som är möjlig att greppa för det mänskliga medvetandet.
En intressant sak med sanningar är att dom är lika sanna hur lite fakta det än finns i bedömningen för att göra dom sanna. Dom är sanna även när de är fel, så länge vi inte vet tillräckligt mycket för att inse att de är falska. Alltså är det ju bara att luta sig tillbaka och njuta av sin illusion med subjektiva sanningar, eller lögner om man så vill. Det går på ett ut, livet är lika lyckligt och nice att leva hur som helst.
På en hemsida hittade jag att han avslutade ett av sina tidigare verk med texten: "Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt... Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."
Det är lite som jag känner mig just nu kom jag på när jag läste det. Jag vill träffa människor som lyssnar och tar till sig vem jag är och vad jag säger till den nivå att det inser att det egentligen är nonsens óch att språket har för många begränsningar för att man ska kunna kommunicera på riktigt med det. Missförstånden är det vi kan använda för att skapa en världsbild som är riktig för oss och det är så nära sanningen vi kan komma. Subjektiva sanningen är den enda som är möjlig att greppa för det mänskliga medvetandet.
En intressant sak med sanningar är att dom är lika sanna hur lite fakta det än finns i bedömningen för att göra dom sanna. Dom är sanna även när de är fel, så länge vi inte vet tillräckligt mycket för att inse att de är falska. Alltså är det ju bara att luta sig tillbaka och njuta av sin illusion med subjektiva sanningar, eller lögner om man så vill. Det går på ett ut, livet är lika lyckligt och nice att leva hur som helst.
Kommentarer
Trackback